Fattigdom

För några dagar sedan besökte vi den lilla hamnstaden Puno i Peru för att ta oss ut till Titicacasjön. Jag hade förhoppningar. Det var sagt att det skulle vara så vackert där. Skärgårdslikt med världens högs belägna sjö. Jag vet inte om det var turistmagen, sjögunget eller själva upplägget av turen som gjorde mig mest illamående. Vi började med att besöka en flytande ö som ö-borna själva gjort  av vass. Visst var det ett imponerande bygge, men logiken? Vem väljer att frivilligt bosätta sig på en sjö utan riktiga hus, komunikationer, affärer eller anknytning till annan civilisation? Rått, kallt och blött. Åh, det var så turistigt. Så uppgjort. Ö-damerna sjäng och dansade för oss i förgglada kjolar (som de drog på sig när de såg att vi kom med båten), erböjd en extra båttur i bananbåtar, antingen den klassiska eller i den så kallade lyxiga Mercedes Benz-versionen. Sedan om vi hade tur- hade guiden lovat oss att ö-borna kanske, kanske bjöd in oss till deras hur. Klart de gjorde. De bjöd oss att sitta ner på deras halmsängar i hus inte större än svenska lekstugor. Satte sig på knä framför oss och berättade, att de minsann var fattiga. De bjöd nu in oss till deras casa och la fram en massa broderier, drömfångare, kuddfodarl med mera som de ville att vi skulle köpa, så att de kunde få råd till solpaneler. Vi frågade om de hade några barn. Det hade de. Två stycken. Som befann sig i skolan.

Där rann det liksom över lite för mig. Här sitter dessa människor. Självvalt på en fucking floating island med turister som kommer och åker bananbåtar, köper dyra kuddfodral och klappar takten till utklädda damers sång- två gånger om dagen. Människorna är hela och rena. Klädda i tjocka, varma, färgglada alpaca-kläder. Har fin hy och tjockt hår. Aningen övergödda med sina barn vid skolbänken. Och de kallar sig fattiga. Javisst. Allt är relativt.

På ett hostel i Valparaiso

Sydamerika sprakar och lever. Vi lever. Sverige behöver mer färg. Mer schyssta hak och attityder. Jag undrar om jag kommer se tillbaka på min ungdom som vild och galen. Jag vet inte. Jag gillar lagom galet. Här finns i alla fall alla möjligheter. Pluggstressen rinner av mig en aning när jag får höra om alla alternativa sätt människor har valt att leva sina liv på. Världen har så mycket mer än utbildning, villa, barn och Mallorca-semestrar att erbjuda livet. Och livet har mer än bara dagar att erbjuda världen. Men visst måste livet ge världen tid. Och världen måsta ta sig tid att komma in på livet.

Jag tror jag har blivit tjock i huvudet.

Sydamerika

En månad, lite drygt, fast det kändes knappt, var jag hemma innan jag tog mig an nästa äventyr. Firade jul , umgicks med min familj och mina vänner, myste i vintermörkret, hämtade hem en efterlängtad storasyster. Hade turen att få en månadsanställning på lunchresturangen Lilla matverkstan i Eksjö. Spara ihop de sista respengarna. Med Bangkoks upplevelser på näthinnan valde jag att tillsammans med min kompis Anna, ta mig an Sydamerika. Idag har vi varit ute på vift i exakt en vecka, men endast hunnit till Rio de Janeiro. Och kvar blir vi drygt en vecka till, då vi vill hinna med att fira Carneval. Ihop om vår resa skriver vi här.

Många av mina nära som är ute i världen. Det är Nya Zeeland, Afrika, Australien, Europa, Asien. Jag är så glad för dem. Att resa ger perspektiv. På välden, på sig själv. Även om det ibland är svårt att fånga ögonblicken, känslorna, intrycken, dofterna. Kanske kan det vara lättare nu när jag har någon med mig. Någon att reflektera med- precis i stunden. Det känns så ofta som om livet pågår någon annan stans, brasilianarna har till och med ett eget ord för det, saudade- en nostalgisk, ofta djup melankolisk längtan efter något. Kanske kan jag komma ikapp den känslan. Jag tyckte att jag till viss del gjorde det under min Bangkok-tid. Fick klarare syn på saker, blev nspirerad och målmedveten igen. Men dagdrömmarna finns där hela tiden. Jag vill inte vara utan dem, men inte heller drunkna i dem.

På återseende

Och så har solen gått ned. Den sista thaimåltiden har förtärts och jag känner hur en förnöjsamhet sprider sig i min kropp. Förutom i överarmarna. Där finns bara pirr... Att en tid som för några månader sedan verkade så lång, kunde gå så fort. Jag känner mig trött, men samtidigt piggare än på länge. Som om jag fått dricka något juiceelexir. Trött på grund av alla intryck, alla nya människor och deras historier, stress över att vilja prestera och se och göra så mycket av min tid här som möjligt. Trött på människan, på väst och på regeringar som inte prioriterar att dela lika, oförståelse angående orättvisor och klyftor. Pigg, av nästan samma anledningar. Sugen på mer. Vill suga i och suga ur allt. Vill ge tillbaka. Bestiga berg och bygga broar.
       Dagarna innan avfärd till Bangkok, låg jag i min säng i mitt rum med ett snedtak klätt i träpanel, och funderade över hur det skulle bli. Skulle jag klicka med Annika? Skulle hon vara som jag föreställt mig, skulle jag vara som hon föreställt sig? Skulle Moew vara nyfiken på att lära känna mig? Skulle hennes man vara otäck? Skulle hemlängtan efter min familj, inklusive Jens, och mina vänner, äta upp mig inifrån? Tänk om jag skulle vilja stanna längre? Mycket av oron var i onödan. Allt har varit så bra som det nästan bara kunnat. Jag vet inte vad jag ska säga. Aldrig trodde jag att en helt främmande svensk familj kunde ta emot någon så öppet och ärligt. Bjuda och ge så mycket. Inte heller att en thailändsk familj kunde vara så lik min egna, och samtidigt helt olik. Att kulturkrocken inte blev så mycket krock utan mera klick. Att jag egentligen, på redighet, endast önskar mig snö i julklapp.
       Mina nya uppgifter, rutiner och vanor jag fått under dessa två månader har varit så givande. Förutom allt volontärande, resande, och turistande har jag också fått mycket egentid. Jag har läst fem böcker på nio veckor- vilket är mer än jag läst på år. Skrivit, tränat, tänkt. Somnat ensam, och vaknat ensam- vilket i längden dock varit just ganska ensamt. Att få jobba med saker jag verkligen tycker är viktigt och roligt. Jag kommer sakna det så. Jag kommer sakna alla människor jag mött, Bangkoks University, barnen i slummen, Foom, lärarna på Baan ChivitMai, Familjen Thammaseri, storstadspulsen, fruktstånden och smoothiebarerna, samtalen med Annika, Stefans historier och Hugos upptåg. Spänningen i att ingen dag är den andra lik. Överallt oupptäckta gator och vägar. Jag kommer sakna den blåa himlen, men jag längtar efter att få se stjärnorna igen.

Det finns ord och meningar som man endast behöver läsa eller höra en gång, och för alltid komma ihåg. En vän gjorde en tips-bok för studenter ihop med en kompis, som ett projektarbete. Däri skrev hon en mening som ofta ploppar upp i mitt huvud. Ett kort ordspråk, Livet är som ett smörgåsbord- och jag tänker fan smaka av allt. Det är nog det jag gjort under min tid här i Thailand, Bangkok. Smakat på. Fast jag har nog bara smakat på en bråkdel. En stor tugga för mig dock. Men än är jag inte mätt. På återseende.

Metaforer

Kom i eftermiddags tillbaka till Bangkok. Mellanlandade i Annikas gamla lägenhet för lite galgjobb ihop med henne, Ploy och Moew. Sa hej då för absolut sista gången. Inte många timmar kvar nu...Sedan for jag och Annika till den nya lägenheten för middag med en vännina till Annika från Småland. Trevligt!

På Koh Samet fick jag tid till att stanna upp en stund. Tankar och upplevelser trängs inuti mitt huvud. Det är inte helt lätt att ta till mig allt jag fått vara med om, se och göra. Känslor jag aldrig känt, eller behövt känna- likadant med tankarna. Min tid i slummen gick så fort- men gav så mycket. Jag försöker att för min egen del skapa mig en sammanhängande bild utav slummen. Inte helt lätt. Det är så mycket av allt. Så mycket som går ihop och så mycket som inte alls gör det. Att beskriva det i korta rader är svårt. Det liknar inget annat jag sett. Men ändå kan jag inte låta bli att göra jämförelser. Dels med ett flyktingläger, (kan ha att göra med att jag precis läst ut en bok som utspelar sig i Tyskland under andra världskriget). En del hus ser verkligen bombade ut. Andra ett ihopplok av resterna från de bombade husen. Man bor stora familjer på ytot mindre än de svenska studentrummen. Inträngda. Det luktar avgas, sopor, spya, matos och sköljmedel. Hundar och katter springer lösa. Barn utan skor som gråter och skriker. Soldater, i det här fallet munkar, som kommer och tar från de som redan lite har- säger att det är ett sätt för dem att rentvå sig själva. Skolor som öppnar och stänger. Ett krampaktigt försök att hålla det vardagliga livet upprätt trots rådande situation. Sent om kvällarna smyger man fram limmet. Ett försök att fly nattens tätnande mörker.
       Ibland liknar slummen mer ett festivalområde. Det är tjo och tjim. Musik och glada miner till tidig morgon. Folk som träffas och råkas, bjuder ut och bjuder till. Festivalbussar har ordnats in och ut till stan. Vattenstationer finns uppställda samt två seven-elevenbutiker. Matstånd med festivalmat finns det gott om. Grillat är godast. Folk som har samma tröja tre dagar i rad- det är ju trots allt festival. Primitivt. För dagen. För stunden.
       Ibland tänker jag på slummen som ett överfyllt förråd. Som ett rum där man förvarat, staplat, stängt inne och slängt in en massa bråte. Kan va bra att ha en dag. En del öppnar dörren till det överfyllda rummet. Får en våg av trötthet och orkeslöshet sköljandes över sig, och stänger dörren. Tänker, en anna dag. Vänder sig inte om. Andra öppnar dörren och kliver in. Blir kvar. Röjer upp. En. Bit. I taget. Ser en mening i att göra något för någon annan. Gör det till sin livsuppgift. Vissa gör som jag. Får en inbjudan. Öppnar dörren på glänt. Tar tag i det som man når. Försöker komma på vad man kan använda det till. Gör det bästa av den stunden som dörren står på glänt. Stänger den sedan försiktigt. Inget får rasa. Vänder sig om. Gång, på gång, på gång. Glömmer inte bort rummet. Känner sig bara väldigt otillräcklig. Viskar tyst, jag kommer tillbaka.

Koh Samet

Anlände igårkväll till ön Koh Samet. Då var det körlsvart, idag har det varit mulet. Men jag har det härligt ändå. Slog följe med två finska pågar och vi fick tag på bra och billiga rum uppe i byn. Ägarna är söta och bjuder på nescafé .

Även fast det är mycket folk här- varav många från skandinavien, och att det finns en svensk restaurang som säljer "räk macka" och "köttbulla" så är det bara jag och havet. Det är skönt. Lugn och tid till eftertanke. Har en hel del upplevelser att komma ikapp och tankar som jag har svårt att sortera. Att lyssna på shuffel med vågorns rullande ljud, som bryter igenom gitarrerna och trummorna- det är terapi.

Visa run

Precis hemkommen från min visa run. Galet. Vi samlades mellan nio och halv nio i morse. En hektiskt halvtimme av ifyllande av depature card mm. På hemsidan stod det att man skulle ha med 1 foto, pass och 2000 bath, som mannen jag ringde till om bokningen också bekräftade. Som tur var hade jag förutom ovanstående, med mig ett extra foto och mitt gamla depature card. För det var nödvändigt. Även en kopia av passet, som jag inte hade med- men det fixade de åt mig för fem bath och adressen- som Annika fick sms:a. Att jag hade två foton och gamla depature cardet med mig var uti fall att. Kunde gärna fått stå med på hemsidan, för oss första-gången-visa-run-resenärer. Övertydlighet, tack. Tänkte att vad har jag gett mig in på? Inte ska jag väl utsätta mig själv för denna onödiga nervositet bara för att få komma iväg på ett äventyr? Äventyr blev det och jag tror det var bra. Jag lärde mig nog något. Spännande med så många nationaliteter representerade i en och samma buss. Turkiet, England, Indonesien, Thailand, Filipinerna, Ryssland, Serbien, Amerika, Sverige mm. Alla med på bussen för att förlänga visat av olika anledningar. Gränsen var bara en liten bro över en liten flod med två valv över. Den ena hälsade välkommen till Thailand, den andra till Kambodja. Först fick vi "lämna" Thailand. I alla fall på pappret. Sedan gick visa-run-staffet över med våra pass till Kambodjanska kontrollen. De tog betalt och stämplade- brydde sig inte om att andra personer lämnade in andras pass...Sedan fick vi tillbaka passen och fick köa upp i en arival-kö på thailändska sidan. Fick vår stämpel och åkte tillbaka mot Bangkok. Inom loppet av ca tjugo minuter fick jag visa i Kmbodja i en månad och sen i Thailand för femton dagar. Hela resan tog från 09:30 till ca 20:00.

För 2000 bath fick jag bussresa tur och retur till gränsen, med filmvisning under hela resan, ny visa-stämpel, god lunch, en flaska vatten, möte med nya människor och deras historier, en lite sightseeing längs med Thailändska landsbyggden och två småbitar toalettpapper för de två tio-minuters toalettstoppen.

Om man ska på visa run ska man alltså ha med pengar, pass, kopia av passet, det gamla depature cardet (som visst brukar häftas ihop med passet på flygplatsen-vilket inte mitt blev), minst 2 foton och adressen man bor på i det landet man söker förlängt visa till.

Lustigt det här med gränser. Räcker det inte med att hud-, hår- och ögonfärg skiljer oss åt? Är inte världen allas? Måste vi rama in vem som tillhör vilken sida av floden? Kanske är jag naiv och väldigt blåögd bland alla brunögda. Det var i alla fall det som slog mig vid gränsen. En liten tanke på byråkrati, demokrati och terrorism. Får bli ett långsnack med ambassadörskan i januari. Världen är ett skumt ställe.



Vitt tak- Tahiland
Rött tak- Kambodja